Tragiken i Ukraina
I och med kriget i Ukraina bör fokus i den frågan naturligtvis ligga på alla de offer som den ryska militären är ansvariga för.
Det finns dock vissa kopplingar till Israel i diskussionen.
En av de kopplingarna är att de som vanligtvis fokuserar på kampanjer mot Israel tycks känna sig nedslagna på olika vis när fokus nu riktas på Ryssland och Ukraina. De försöker då göra paralleller mellan konflikterna och påstå att Ryssland skulle bete sig som Israel och att Ukraina skulle utgöra en parallell till Palestina. Det har det dock varit väldigt enkelt att sticka hål på jämförelsen: Ukraina har nämligen inte på sin agenda att Ryssland som nation ska utrotas från världskartan, vilket Hamas och Hezbollah har. Ukraina är heller inte ansvariga för år av terrorattacker mot ryska civilbefolkningen med tusentals dödsoffer som följd. Så att anfalla ett annat land helt oprovocerat går alltså inte att jämföra med att det är en väpnad konflikt mellan Israel och ett par av världens rikaste terrororganisationer. I USA har den här typen av budskap ofta förts fram av antiisraeliska grupper, och i New York marscherade nyligen propalestinska grupper med slagord om att ”intifadan ska bli global” och att de uttryckligen är mot en tvåstatslösning (inklusive att Israel ska elimineras).
En annan aspekt är att flera organisationer på vänsterkanten, som tidigare förordat bojkott och sanktioner gentemot Israel, nu inte vill stödja sanktioner mot Ryssland. Ett exempel i artikeln på länken här nedan är från ett vänsterparti i Irland, men även svenska Vänsterpartiet har vacklat. Först ville man inte låta Ukraina få tillgång till svenska vapen, detta samtidigt som bland andra Ali Esbati tidigare argumenterat för att svenska stridsflyg skulle sättas in mot Israel.
Ett tredje exempel är hur debattörer på vänsterkanten går in för att misstänkliggöra den ukrainska sidan, nedan omskrivet av DN efter en krönika av Kajsa Ekman. I fallet med den tidigare Mellanöstern- och Palestinaexperten på en välkänd organisation inom arbetarrörelsen som arbetar med internationella frågor är det ännu värre. Från henne sprids det en kontinuerlig ström av budskap som är nära inpå identiska med den bild som Putin vill måla upp av konflikten, växelvis med vänsterextrema/högerextrema/konspirationsteoretiska sajter som källor. Helt plötsligt är talet om motstånd mot ockupationsstyrkor och brott mot mänskliga rättigheter som bortblåst. Kampen tycks alltså inte handla om solidaritet med palestinier utan om ett önskat våldsamt motstånd mot västvärlden, där man likt Iran ser Israel som den näst största fienden och USA som den största.
När man tar del av den typen av rödbruna debattörers argument, då kan man ändå vara stolt över att de inte känner sig hemma i socialdemokratin!
